Okänd härstamning

Madicken. Den ponnyn… Hon var min första alldeles egna ponny – en b-ponny och russkorsning på 112cm och lite för mycket självförtroende för hennes eget bästa. Hon hade stått på ridskola där hon blivit krönt avkastardrottning och hon levde upp till sitt rykte. Jag ramla av dagen jag provred och det gjorde även min systers kompis som var ett par år äldre. Trots det tog vi med henne hem för mamma menade på att vi kunde ju inte lämna systers häst ensam i hagen. Vi tog henne ju ändå bara på foder så vi hade ju kunnat lämna tillbaka när vi vill om vi ångrade oss. Jag ramlade av henne varje dag de första två veckorna och i slutändan så åkte jag väl i backen närmare 100ggr. Men det är tack vare alla hennes bockserier som jag tillslut lärde mig sitta kvar och idag är det inte alltför ofta (peppar peppar) som jag dimper i backen.

Trots alla blåmärken och skrapsår hade jag ofantligt kul med den här ponnyn. Hon gav mig en ponnytid såsom en ponnytid ska vara. Vi var och busade i skogen, red gymkhana och lite voltige. Det var på henne jag för första gången kände känslan i magen när man sitter rätt i dressyren. Det var på henne jag lärde mig hoppa och det var på henne jag lärde mig: åker du av så är det bara upp i sadeln och på’t igen. Hon var som sagt 112cm och vi tävlade mot maxade ponnysar på närmare 125cm.. Jag hann dessutom starta min allra första dressyrtävling på henne! Det var en LC (om jag inte minns helt fel) på Smedbys klubbtävling. Jag tror vi fick runt 50% vilket jag hade varit överlycklig för :P Har för mig att i det programmet skulle man galoppera 2 varv på stora mittvolten fast det hade tagit 1,5varv innan jag ens lyckats fatta galopp. Detta var alltså början på min strålande dressyrkarriär.. xP

När jag var 12 år så blev jag lite för lång för henne, återigen inte för tung men för lång helt enkelt. Hon såldes då till en ridlärare i Örebro vars unga dotter skulle få en ponny. De har trivts jättebra med henne men tyvärr upptäckte de på senare år att hon har spatt men funkar ok ändå.