I söndags var vi ju med om en avramling som övergick till en trafikolycka. Detta är vad som hände:

 

Jag och Rebecka skrittade ut ihop för första gången sedan innan Ulmus bukhinneinflammation. Vi hade skrittat i nästan en timme och hästarna hade skött sig jättebra. Tyvärr var det rätt dåligt väder, regnade större delen av ridturen och det blåste iskallt och väldigt mycket. Jag fick bara med mig ett tjockt ländtäcke ner och båda hästarna är ju klippta. Manne fick ha det tjocka ländtäcket och Ulmus fick ha ett tunnare ländtäcke samt ett fleecetäcke över sadeln och rumpan som Rebecka satt på.

 

Sista biten tillbaka till stallet rider man längs med en ganska slingrig och asfalterad 50-väg. Vi har precis kommit upp på sista raksträckan när jag ser att en sån här orange reflexpinne i kanten på vägen (som de satte ut för ett par veckor sedan) har fastnat under Ulmus fleecetäcke, som skrittar framför mig och Manne. Pinnen får en väldig fart och slår kraftigt fram och tillbaka när den släppt från täcket. Manne hoppar till och jag glider på sidan, klamrar mig fast samtidigt som jag försöker få ett grepp om manen för att kunna dra mig tillbaka upp i sadeln. Det hjälpte ju inte direkt att jag dagen innan kapat av manen lite extra kort för att han behövde friseras...

 

Jag blir kvar hängandes på sidan när Manne börjar svänga runt. När han vänt 180grader upptäcker han bilen som stannat precis bakom oss och eftersom att moderna bilar är så himla tysta så har inte Manne hört att den var så pass nära bakom oss. Bilen hade stannat i väntan på att köra om men stod kvar stilla när de såg att jag höll på att ramla av. Manne (som hade börjat svänga runt med mig hängande på sidan) kastar sig istället åt andra hållet när han får syn på bilen, då kan jag inte hålla mig kvar längre utan dimper i backen samtidigt som Mannes bakben tappar greppet på den blöta asfalten. Mannes bakben glider undan honom varpå han får in ett ben under bilen. Jag känner att jag får en hov i nacken men tänker samtidigt att jag måste vända mig så att jag ligger på rygg så att jag ser var hästen tar vägen. När jag sedan ligger på rygg så ser jag att jag ligger mellan Manne benpar under magen på honom och att hästen står tvärs över mig. "Nu kommer jag bli trampad på" hinner jag tänka innan Manne börjar steppa runt. Han vet inte vart han ska ta vägen riktigt då han inte vill trampa på mig men han inte har någon stans att ta vägen då det är en bil på ena sidan och staket på andra. Tillslut försvinner hästen. Jag känner efter lite extra innan jag börjar sätta mig upp. Jag ser då att Manne har ställt sig vid Ulmus och blivit fångad av Rebecka som suttit av. Jag ställer mig sakta upp och känner först inte om eller var jag är skadad. När jag står upp känner jag att jag är lite öm i knäna och att jag förmodligen blivit trampad där. Jag kan gå tillbaka till stallet utan större problem där bilförarna skulle möta upp oss.

 

Det var två män som hade suttit/kört bilen, en man i 50års-åldern och en lite äldre man. Först frågade de inte ens hur det var med mig eller hästen  utan verkade mest bekymrad om sin bil och var den blivit repad. Efter en stund frågar de hur det är med mig. Jag tror att de var väldigt chockade båda två och det är nog sista gången de stannar nära bakom en häst, även om den verkar lugn först.

 

Rebecka konstaterar att jag har ett hovavtryck på nacken av jackan och vi får vägbeskrivning av stallägaren till närakuten i Lund. Manne verkade att bara ha fått ett par ytliga skrapsår på ena hasen. Jag och Rebecka åker hem och byter om innan vi åker till ortoped-akuten där jag fick vänta på en läkare i 7.5h. Läkaren var jättetrevlig och hon gjorde en väldigt grundlig undersökning av nacken (fastän jag inte hade särskilt ont i nacken) och klämde igenom benet jag hade mest ont i. Hon konstaterar att det inte finns några ledskador och att jag enbart fått som en lårkaka i knävecket samt lite blåmärken på andra benet där jag också blev trampad. Inga tecken på skador i nacken.

 

Jag och Manne mår löjligt bra under omständigheterna och hade helt enkelt änglavakt. Dels hade jag kunnat bli trampad på värre ställen (typ ansiktet, magen..) och dels så hade han lika gärna kunnat trampa av mig ledbanden i knäna eller ännu värre nacken. Om bilen inte hade stått still utan varit i rörelse så hade Manne nog inte klarat sig med bara ett par skrapsår.. Så vi tackar det högre makterna att alla klarade sig utan allvarliga skador och skrittar en omväg i fortsättningen för att inte skritta längs vägen på det slingriga stället. Jag kommer fortsätta rida med ländtäcken då jag egentligen inte tycker att det var täckets fel utan snarare en kombination av alltihop. Sånt här är ingenting man riktigt kan förutse utan det handlar snarare om att vara medveten om vad som kan hända.